Hör ni våra sprängningar i skolan? frågar Pia – JA svarar alla barnen. Hör ni våra sprängningar hemma? frågar hon igen – Ja svarar nästan alla barnen. Är ni rädda när vi spränger? frågar hon till sist – NEJ, svarar alla barn. Men varför inte det? undrar Pia. Vi vet ju att det är Citybanan som spränger, svara alla barn som det är den mest självklara sak i världen
I slutet av april hade Gustav Vasaskolan temadag igen tillsammans med dem som håller i samarbete med Citybanan, Stockholms Stadsmuseum och Spårvägsmuseet. Temadagarna är ett resultat av att skolan deltar i projektet: Barn och ungdomar dokumenterar Citybanan. Barnen får själva berätta hur byggandet berör dem. Allt: deras frågor, tankar, funderingar och teckningar dokumenteras och sparas i Stadsmuseets arkiv. Piamaria Hallberg, antikvarie på Stockholms Stadsmuseum berättar att hon varit nere och tittat i arkiven och inte hittat något med barns eget perspektiv skildrat medan de fortfarande är barn men en del där vuxna ser tillbaka på sin barndom.
Fast barnen vet massor om borrning och sprängning har de fortfarande många frågor de vill ha svar på. Hur kommer maskinerna ner i den djupa gropen? Är det jobbigt att jobba? När är den klar? 2017 svarar Pia och undrar hur gamla de kommer att vara då, efter att ha räknat på fingrarna blir svaret 12 år.
Får Citybanan sin egen vandringssägen en dag?
I skolans bibliotek kittlar Spårvägsmuseets pedagog Pernilla Lindmark fantasin med det som skapar vandringshistorier i storstaden på temat "Underjorden: Tunnelbanenätet, kropp och sinne, läskigt". På landet finns det stora skogar, sjöar, hav och historier om skogsrået, vildvittror och näcken. I storstaden är det tunnlar och bergrum under jorden som sätter igång fantasin. Det finns en vandringssägen om Silverpilen, ett tunnelbanetåg i aluminium med åtta vagnar som trafikerade den röda linjen i Stockholms tunnelbanenät under åren 1966-1996. Det sägs att de som åkte med tåget var levande döda och att levande resenärer berättat att en resa kändes som en hel livstid.
En vandringshistoria känns igen på att det sällan är någon som upplevt den själv utan det är någons kompis brorsas pappas jobbarkompis som har berättat. Pernilla ger råttan i pizzan och den stulna dasstunnan i tv-kartongen som exempel. Hon avslutar med att säga att Citybanan med sin 6 km långa tunnel kanske får sin egen vandringshistoria en dag.
Vad händer om vattnet tar slut?
I 2Bs klassrum råder full aktivitet. Barnen får själva mäta vattennivån med hydrolog Sabine Näslunds nivåmätare och alla väntar otåligt på att det ska bli deras tur att mäta. Sabine berättar om vattnets kretslopp och hur vattnet tränger ner i alla små sprickor även i berg. Det gör att Citybanan måste täta berget genom att borra en massa hål som fylls igen med cement innan vi spränger våra tunnlar för att det inte ska komma in en massa vatten i tunneln.
För att se om grundvattnet påverkas av byggandet av Citybanan mäter Sabine nivån i mer än 120 mätrör i Vasastan varje vecka. Barnen tycker att det är konstigt att de inte ser några sådana rör i staden och Sabine berättar att rören sitter i gatubrunnar och ställen där de inte syns för att ingen ska snubbla på dem. En pojke undrar vad som händer om det är för lite vatten när Sabine mäter och hon berättar att då får hon fylla på vatten till rätt nivå igen. En annan undrar vad som händer om vattnet tar slut? Sabine berättar om vattnetskretslopp - att det alltid regnar igen och snöar igen och så går det runt, runt.
Vem håller vibrationsmätaren så still som möjligt?
I Skolans paviljong får barnen hjälpa vibrations- och bullexperterna Thomas Eriksson och Michael Morge att ta reda på om de tillsammans kan låta högre och skaka mer än Citybanans sprängningar. Utmaningen antas med full entusiasm. Först får de skrika så högt de kan och de kommer upp i 108 decibel, ljudvolym som på ett diskotek och betydligt högre än det ljud Citybanans sprängningar åstadkommer.
Läraren i klassen får barnen att göra ett experiment. Först ska de i smågrupper prata i normal samtalston, om Gröna Lund föreslår hon och Michael mäter ljudet till 70 decibel. Sedan ska de prata så att bara de i den lilla gruppen hör och Michael mäter igen och den här gången är nivån 50 decibel. En ökning av ljudstyrkan med 6-8 decibel gör att ljudnivån upplevs som dubbelt så hög. Så när klassen pratar i normal samtalston istället för att viska så ökar den upplevda ljudnivån med ungefär 300 %!
Sedan är det dags att se om det blir större vibrationer när alla i klassen hoppar samtidigt, än när Citybanan spränger. På Thomas signal hoppar alla och utslaget blir 85 mm/sekund. När vi spränger blir det bara 30-40 mm/sek säger Thomas.
Sedan delar han ut en manick som ser ut som en upp och nervänd mikrofon till några av barnen och ber dem hålla den i 2 sekunder. Det är en vibrationsmätare och den som hållit den mest still visar 6,25 mm/sek och den som inte lyckats lika bra ligger på 13,25 mm/sek. Alla barn vill försöka och tävlingen i att sitta så stilla som möjligt är i full gång. Nu när de vet vad det går ut på blir det bästa resultatet 1,25 mm/sek.
Om 100 år kan vi visa vad barnen själva tyckte om byggandet av Citybanan
Alla barn är intresserade och ivriga när Piamaria Hallberg, antikvarie på Stockholms Stadsmuseum berättar och visar 100 år och 200 år gamla kartor över hur det såg ut vid Odenplan och Karlbergsvägen där deras skola Gustav Vasa ligger. Hon visar att kvarteren har blomnamn och det har de för att den första Bergianska trädgården låg här för drygt 100 år sedan.
Barnen tycker det är roligt att se bilderna på hur skolan såg ut då den var nybyggd 1886 och är förvånade över att den ser ut att ligga på landet och inte mitt i staden. Piamaria visar en bild från invigningen av Odenplans tunnelbanestation 1961 och berättar att hon bara hittat två tanter bland alla herrar på bilden och att det kommer att vara annorlunda när Citybanan invigs. Vi hoppas få träffa barnen på invigningen också, de har redan fått en särskild inbjudan.
Piamarias bilder och berättelser ger barnen en bild av sin historia, för att öka förståelsen för här och nu år 2012. Genom bilder och berättelser får barnen chansen att resa hundra år tillbaka i tiden och på så sätt förstår de hur viktig dokumentationen av Citybanan som de själva gör är. En unik skatt som kommer att förvaras i Stadsmuseets arkiv så att någon om 100 år och 200 år kan berätta, visa modeller, teckningar och bilder för barnen som går i Gustav Vasaskolan då om hur det var när Citybanan sprängde sig fram under deras skola.