Smala stentrappor leder upp till vindskontoret beläget i Adolf Fredrik kyrkas församlingshus. Sven Löfvenberg tar emot och visar med en gest mot det runda bordet, varsågod, sedan hukar han sig ut genom dörrposten och hämtar två koppar kaffe, återkommer och slår sig ner.
Det hela började 2004, fem år innan byggstarten av Citybanan. Sven Löfvenberg, tidigare ”klockare” med ansvar för det praktiska i församlingen, fick i uppdrag att utforma kyrkornas samarbete med Trafikverket. Han var då fastighetschef för Gustaf Vasa och Adolf Fredrik kyrka, därmed föll det sig naturligt att han klev in i rollen som Svenska kyrkans samordnare.
Vad har varit svårast?
– Emellanåt har det varit tuffa förhandlingar. Det kan nog även Trafikverket skriva under på. Ett exempel är Maria Magdalena kyrka, den gick det inte att enas kring. Den låg först av alla förhandlingar och var också den svåraste, eftersom vi hade olika uppfattningar om vad kyrkan kunde tåla i form av vibrationspåverkan.
– Jag har väl rutit till några gånger under processen, och det har varit befogad ilska. Just i Maria Magdalena kyrka var det en problematisk situation. Men vi har enats och gått vidare – det visar på styrkan i vår arbetsmodell.
Rent konkret, vad har ni förhandlat om?
– Det kulturhistoriska värdet, det är centrum för förhandlingarna. Om en magnetkamera går sönder på Karolinska Institutet kan den ersättas, men ett altare från 1700-talet kan inte ersättas. Det är oersättliga värden.
Sven Löfvenberg syftar på altaret i Gustaf Vasa kyrka. Han ser det som en nationalklenod. Att lyckas få värden som arkitektur och upplevelser att smälta samman med Trafikverkets mer teknikstyrda värden – det har varit en process. Idag tycker Sven Löfvenberg att det finns en förståelse för mjuka konstnärliga värden; en förståelse som inte fanns för nio år sedan.
Vad ser du som en framgång efter dessa år?
– Att vi nu har en modell för hur byggherren och fastighetsägaren ska fungera tillsammans, det är den stora uppfinningen. Jag tror att sättet vi jobbar på blir standard redan om fem till tio år.
Sven Löfvenberg beskriver modellen som något helt nytt: nu finns hela kedjan av kontaktytor mellan byggherren och fastighetsägaren; samarbetet är tydligt visualiserat i flödesscheman med Trafikverket, Svenska kyrkan och Länsstyrelsen som är tillsynsmyndighet.
Det finns en anpassning till kulturhistoriska byggnader som saknats tidigare. Man har enats om gränsvärden för vibrationerna, antal vibrationsmätare, och om vertikal eller ”triaxiell” mätning i tre riktningar. Kontrollprogrammen följs också noggrant – kontroll varje månad och vid behov tätare kontroller. Går man över ett gränsvärde gör man en omedelbar kontroll.
– Det har varit många inblandade under dessa år och man kan se ett förlopp som lett någonstans. Vi har kommit överens om ett väldigt detaljerat program för att skydda kyrkorna.
Vad är framtidsscenariot enligt dig?
– Lägre tillåtna vibrationer för skyddsvärda objekt, och omvänt högre tillåtna gränser för de som inte är skyddsvärda. Jag tror att man kommer lägga mer tid och pengar på riskanalysen och utredningsstadiet framöver. Och man kommer att ha svenska gränsvärden för kulturhistoriska byggnader.
Någon särskild händelse du kommer minnas?
– När jag gick ner i de okända gravvalven under Maria Magdalena kyrka. Hela luften var fylld med smutsig svart spindelväv. Ingen hade varit där nere på 150 år.
Gravvalven återupptäcktes i samband med tunnelbygget under kyrkan. De har varit omständliga att besiktiga eftersom de ligger under golvet, där de nås via stenluckor. Varje gravvalv är på en yta av några kvadratmeter och rymmer vardera flera gravar – sammantaget är det en hel källarvåning som finns med i gamla ritningar av kyrkan, men fram till idag visste man inte säkert om gravarna fanns kvar.
– Valvsystemet byggdes på 1760-talet och lågadeln begravdes där fram till omkring 1865. Likadana gravvalv, men inte bortglömda, finns under Sankta Clara kyrka.
Hur kändes det att gå ner där?
– Det var spännande måste jag erkänna. Man gjorde rent från spindelväven och sedan gick vi ner. Skeletten var välbevarade trots att de är 250 år gamla. Man kommer nära döden. Och den stora känslan var att 250 år ändå inte är så lång tid.
Hur summerar du detta uppdrag?
– Jag kommer minnas det goda samarbetet mellan Svenska kyrkan och Trafikverket, med reservation för att allt inte är klart än. Men jag är inte orolig, hittills har det gått mycket bra. Och den dialog vi har, den har vi kommit långt med.
Vad vill du säga till dem som ska gå i dina fotspår?
– Dokumentera projektet. Jag kommer göra allt för att föra vidare den kunskap vi samlat på oss i denna process. Jag kommer sammanfatta hur man ska agera när man får ett stort infrastrukturbygge nästgårds. Kontaktytor mellan kulturmiljö och infrastrukturprojekt kommer att intensifieras i framtiden. Det kommer inte vara passé i och med att Citybanan står klar, avslutar Sven Löfvenberg.